Jänta å ja'

Jänta å ja' är en svensk folkvisa av Fredrik August Dahlgren (även kallad Fredrek på Rannsätt) som ofta förekommer som danslek på midsommarafton. Leken utförs antingen som vanlig ringdags eller så bildar alla pojkar en ring och dansar efter varandra medan flickorna bildar en större ring utanför och dansar runt efter varandra.

Text

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen.
Där mötte ja’ henn’ e môra så rar,
då sola ho sken på himmalen så klar,
å däjli som ljusan dagen ho var -
mett hjârte, hvar tog dä vägen?

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke.
Där bliga ho på mej så himmalens blått,
å yja di sköt så blextrande brådt,
så allri ha mett hjârte tåcka salve fått;
ja’ messta’ kav mi hele störke.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt på messommers-vaka, å ja',
Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt på messommers-vaka.
Där råka vi hvarann mä fräsande fröjd,
å allri nônnstinn ha ja’ kännt mej så nöjd,
ja’ kasta mine ben i himmalens höjd
å hoppa övver alle taka.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti pålskedansen, å ja',
Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti pålskedansen.
Då tog ja’ tag så vackert uti hennas hann,
för yja skömdes bårt bå himmalen å lann;
hur dansen hadd’ gått te, dä vesst’ ja int ett grann,
när som ja’ kom igen te sansen.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti gröna lunden, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti gröna lunden.
Där stal ja' mej en köss så rosande rö
å tala om för henne hela mi nö
å fråga, om ho ville dele mett brö,
å ho svara ja på stunden.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke, å ja',
Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke.
Där stog nu vi två ve alltere jusst
å lôva vår tro i nö å i lusst
å att te den allre sistaste pusst
så troget hvarannre dörke.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen.
På lifsens lannsväg vannrer ja’ nu
så gladeligen mä mi lelle hustrú,
å allri nônnstinn ska vi skeljes vi tu,
förrn döen går oss i vägen.